En uppmaning till män

Mamma varnade mig alltid för att gå ut själv när det var mörkt ute. "Man vet aldrig vad för typer som gömmer sig i mörkret". Hon berättade att när hon bodde själv och skulle gå hem sent så satte hon alltid sin nyckelknippa så att nycklarna stack ut som spikar mellan fingrarna, ett hemgjort knogjärn. Och att hennes väninna en gång varit utsatt för ett våldtäktsförsök i en park och lyckats fly upp i en trappuppgång på väg hem en kväll. Det här skrämde mig såklart, men jag har alltid känt mig mer trygg i naturen än i stan.

 

Det hände dock någonting häromdagen som fick mig att inse att jag inte är så trygg som jag tror. Jag var ute, själv, i skogen för att plocka svamp. Djupt inne i skogen, där jag känner mig som mest trygg och tillfreds. Jag går för mig själv och nynnar och koncentrerar mig på backen. Plötsligt hör jag något bakom mig och hoppar till lite. När jag vänder mig om så går det en man där, med sin hund. Han skrattar till och utbrister "Förlåt att jag skrämde dig!". Och då inser jag att den här mannen skulle kunna få för sig vad som helst. Om han ville göra något mot mig just nu så skulle jag inte kunna stoppa honom, han har en stor hund med sig. Tanken gör mig iskall. Och sen den automatiska följdtanken - om han förgrep sig på mig nu, vem skulle tro mig? Han är säkert en välavlönad, omtyckt "schysst" kille. För det är de alla.  För det är de alla. Och hur skevt är det inte att jag ska behöva bli livrädd mitt i skogen bara för att jag möter en man?

 

Det är viktigt att poängtera att mitt ute i skogen är antagligen det säkraste stället att befinna sig på som kvinna. Den här falska bilden av att våldtäktsmän gömmer sig i "bakhåll" ute i elljusspår och i parker, att de är helt okända män, den är farlig. För den tar bort ljuset från den faktiska faran. De allra flesta sexualbrott sker av män som är bekanta med offret. Oftast en partner. Det är där faran ligger. Självklart finns det undantag, som min mammas väninna som blev överfallen ute i en park. Men det är inte där våldtäkterna sker. De sker i hemmet, i tillsynes "trygga" situationer, som ingen varnar en för. Trakasserierna sker på jobbet, i affären, på nätet. Ställen som man inte kan undvika och situationer man inte kan skydda sig mot.

 

När jag var 13 åkte jag på en resa till Italien med min pappa. Och en kväll kom det plötsligt. "The talk". Han ville upplysa mig om att alltid använda kondom, och att jag skulle "akta mig för killar, de har inte alltid bra avsikter". Pappa menade såklart det här i all välmening, han ville ju se till sin dotters bästa. För han visste "hur killar kunde vara". Det borde inte vara min mamma som varnade mig om potentiella våldtäktsmän ute i skogen, eller min pappa som varnade mig om att killar inte alltid har bra avsikter. Det borde varit killarna som lärde sig om machokulturen, att alltid respektera tjejer, och att ta sitt ansvar. Vill du som man inte klumpas ihop med våldtäktsmän? Visa det med dina ord och handlingar! Visa oss kvinnor att du står på vår sida, att du inte vill vara en del av den här kvinnofientliga kulturen.

 

Det är inte tjejers ansvar att inte bli våldtagna, det är killars ansvar att inte våldta. Om den meningen provocerar dig som man så är du en del av problemet. För det är precis det vi har gått igenom hela våra liv genom att tystas, skuldbeläggas, tilldelas ansvaret, skulden och skammen för männens brott. Nu lyfter vi den tyngden från kvinnors axlar och för över den dit den hör hemma - till männen. Och jag är ledsen om det är jobbigt för er män. Eller nej förresten, det är jag inte. Inte det minsta. Välkomna till skamhörnan. Här har vi levt hela våra liv.

#metoo #detbörjarmeddig

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: