Kvinnornas kamp är inte kvinnornas kamp

Jag var på MeToo-manifestationen #VITRORPÅER i Stockholm för några veckor sedan. Majoriteten som kom var kvinnor. Vi började med ett fackeltåg från Humlegården. När jag går där i fackeltåget, ser jag en äldre man som går förbi på gatan böja sig fram mot några tjejer som går en bit framför mig i tåget, och säga "Jag vill bara säga, att jag tror på er tjejer! Jag stöttar eran kamp". Sedan gjorde han en knytnäve som han visade upp, log och fortsatte nöjd vidare i motsatt riktning mot fackeltåget. I eventet på facebook såg jag att en annan man hade frågat om killar var välkomna på MeToo-manifestationen. 
 
 
Det här är samma problem som kvinnor i alla tider kämpat med. Männens icke-delaktighet i jämställdhetsfrågan. Precis som mannen som tyckte att fackeltåget var "ett jättebra initiativ", men inte ansåg att det var tillräckligt viktigt för honom själv att visa sitt stöd genom att själv gå med. Eller BB-kampen för en rättvis förlossningsvård som var aktuell i Sverige under förra året, en kamp som fortfarande pågår. Hur många män var frontfigurer för det? Hur många män stod upp för sina fruar, sambos, systrar, döttrar och ofödda barns rätt till en säker förlossning? Det finns såklart exempel, såsom Roland som cyklade 117 mil genom Sverige för att stötta BB-kampen. Men Roland tillhör undantagen, inte regeln.
 
  
Efter MeToo där vi lever nu är män rädda. Rädda för att säga fel. Rädda för att bli utpekade. Rädda att ta plats. Tänker att det är "vi" och "dom". Kvinnornas upprop. Kvinnornas arbete för förändring. Och det är kvinnornas kamp. MeToo handlar om kvinnors förtryck i samhället. Men det finns ingenting som stoppar män från att vara delaktiga. Jag vill veta, vad är ni rädda för? Är det inte era mammor, döttrar, systrar där i fackeltåget? 
 
Jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det ÄR en kvinnokamp, men inte bara en exklusiv klubb för kvinnor för det. Män kan, och bör, också vara med och kämpa för jämställdhet och genom det kvinnors rättigheter. Ni behövs, och vi vill ha er med!  Så män, istället för att heja på från trottoaren, hoppa in i fackeltåget och gå med!
 
 

De globala målen för hållbar utveckling

Nu är jag redo att sprida de fantastiska Globala Hållbarhetsmålen och min erfarenhet av utveckling i Nepal, som Ambassadör för Sida genom deras Sida Alumni-program! Till unga som gamla: vill du ha mig till din skola/förening/företag/konferens/studiecirkel/utbildning eller annan kul grupp någon gång under 2018 så hör av dig och boka en föreläsning vettja!

Jag pratar gärna om Agenda 2030 och de globala målen, specifikt om klimat- och miljö, jämställdhet, bistånd, fattigdom, utveckling och mänskliga rättigheter. Jag anpassar föreläsningen efter din grupps önskemål. Dela gärna vidare om du vet någon som skulle vara intresserad 

Sida står för kostnaden och jag står för peppen!

Vi ses   🌈  🌱🏾

http://sidaalumni.se/

 

#sidaalumni2018 #sida #Agenda2030 #hållbarutveckling #klimatanpassning #jämställdhet #globalamålen #bistånd #utveckling #nepal #bokamig

 

Hur skapas en våldtäktsman?

Våldtäktsmannen. Han figurerar i alla tjejers mardrömmar. Men vem är han? Den där mytologiska varelsen som vi vet finns "där ute", men som ingen verkar ha stött på eller sett, någonsin. Ungefär som Big Foot eller Loch Ness-monstret. Vilket är en rätt bra liknelse, för de som vittnar om att de stött på en våldtäktsman har ungefär lika stor chans att bli trodd som de som vittnar om att de stött på Big Foot. Att han skulle vara en helt vanlig man är otänkbart. Våldtäktsmannens framgång bygger nämligen på hans anonymitet.
 
 
 
Låt mig måla upp en bild.
 
En byggarbetsplats. En ung tjej i gul reflexväst kommer på besök från kontoret tillsammans med en äldre man, han är arbetsledaren. Han ropar: "Nu kommer ni få svårt att koncentrera er här grabbar, för nu får vi TJEJbesök här ute!" Till tjejen lutar han sig in och viskar "Ja du vet ju hur grabbar är, och du är ju ung och snygg. Men går du med mig så blir det inga konstigheter!" 
 
Ett tillsynes oskyldigt skämt sådär i förbifarten. Det är ju inte så farligt. Säger man ifrån blir man "PK-polisen". Men fråga dig vad det leder till? Ett sådant skämt har flera tydliga osynliga antaganden som det bygger på, som är väldigt problematiska. Först och främst att kvinnor är objekt för mäns sexuella attraktion. Också att det är okej och till och med vanligt att killar beter sig och uttrycker det. Sen är det problematiskt att kvinnan ska behöva "skyddas" från männen, vilket tar ifrån henne makten över sin kropp. Bara en man kan skydda en kvinna från andra män blir i förlängningen till "om hon var ute och gick ensam så får hon skylla sig själv, männen kunde ju inte hjälpa det". Kvinnor ska akta sig, se till att inte bli utsatta. Ansvaret läggs alltså på kvinnan.
 
Låt mig måla upp en annan bild.
 
Sexualkunskapen. Killar frågar läraren "hur ofta är för mycket då?" följt av en massa bröl och skratt, de kollar på varann. Läraren drar på smilbanden och svarar "i det här sammanhagnet så kan man säga att det finns inget för mycket. Det är naturligt, man utforskar sin kropp. De flesta killar i er ålder gör det". Ingen av tjejerna frågar "hur ofta är normalt för oss då?" för vi skulle aldrig ens komma på tanken. Om vi skulle få för oss att "utforska våra kroppar" i den åldern så var det "äckligt" och "udda". Det gjorde man inte, ingen pratade om det eller föreslog det på sexualkunskapen. Kom vi på det själva så var det mycket senare, och mycket hemligare än för killarna.
 
 
 
Vad har det här för implikationer? Jo, det lär flickor att deras sexuella njutning inte är viktig. Men mannens sexuella njutning är allt, och får all uppmärksamhet. I förlängningen leder det här till att tjejer är osäkra på sin egen sexualitet, men förväntas finnas där för killars sexuella begär. Även om det känns fel, inte är skönt, eller rent utav gör ont. Vi får ju aldrig lära oss hur det ska kännas, hur bra det kan kännas, och framförallt att våra sexuella begär är viktiga. Ändå blir det vårt fel om vi säger ifrån. Om vi inte vill så är vi rigida och tråkiga, om vi bejakar våra sexuella begär är vi horor. Enkelt uttryckt - vi kan inte göra "rätt" på något sätt. Medan killarna alltid gör rätt, för oavsett vad de vill så är det deras begär som räknas. Det är vad vi lär oss från ung ålder.
 
Tystnadskulturen. Våldtäktskulturen. Den vilar på två stolpar - lagstiftningen, samt normer och värderingar. Vi vet redan att lagstiftningen inte räcker till, vi behöver och kämpar för en samtyckeslagstiftning. Men de rådande normerna och värderingarna om kvinnor i samhället är minst lika viktiga. Vi kan inte bara ha förändring av den ena utan förändring måste ske på båda fronter.
 
Vi behöver akut en förändring av vår kvinnosyn, våra normer och värderingar i samhället. Vi behöver fler PK-poliser. Att säga ifrån mot ett sexisitiskt skämt kan i förlängningen hindra skapandet av en våldtäktsman.