To all my girls, never back down!
Idag är en sådan dag när man behöver lite extra pussypower! Så jag tänkte samla lite feministisk vardagsinspiration, som stärker mig och ger mig inspiration till att inte hålla käften när det blir jobbigt.
Jag ser mig själv som en ganska trygg person. Trygg i mig själv, vem jag är, vad jag är kapabel till, vad jag anser vara okej och inte. Jag lider dock av den nackdelen som av ödet tillfallit mig, att jag är kvinna. Jag har inga som helt tvivel att om jag var man skulle jag kunna gå hur långt som helst. Nu är jag dock inte det, och samhället har istället inprintat idén om att jag ska vara andra till lags än mig själv, att jag ska vara vacker och behaglig, att jag ska anpassa mig. Vilket gör det svårare att stå upp rakryggad och säga ifrån, eller snarare att bli hörd. Det gör det svårare att tänka "självklart kan jag gå hur långt som helst, och göra vad jag vill".
Jag ser mig själv som en ganska trygg person. Trygg i mig själv, vem jag är, vad jag är kapabel till, vad jag anser vara okej och inte. Jag lider dock av den nackdelen som av ödet tillfallit mig, att jag är kvinna. Jag har inga som helt tvivel att om jag var man skulle jag kunna gå hur långt som helst. Nu är jag dock inte det, och samhället har istället inprintat idén om att jag ska vara andra till lags än mig själv, att jag ska vara vacker och behaglig, att jag ska anpassa mig. Vilket gör det svårare att stå upp rakryggad och säga ifrån, eller snarare att bli hörd. Det gör det svårare att tänka "självklart kan jag gå hur långt som helst, och göra vad jag vill".
Det här är en av mina bästa pepp-spellistor! Av kvinnor, för kvinnor, för jämställdhet.
För de som uttalat eller outtalat tänker att "vi har ju redan nått så långt med jämlikhet här i Sverige, vi har inte så mycket kvar att göra om man jämför med andra länder i välrden" så har jag ett par anekdoter att dela med mig av. När jag jobbade nattklubb senast som dörrvärdinna, där jag stod i dörren och bland annat tog emot biljetter, välkomnade gäster och såg till att ingen tog med alkohol in eller ut ur lokalen, kom det en man i fyrtioårsåldern flera gånger och pratade med mig. Först var han trevlig, sen blev han mer och mer påträngande. Tillslut skulle han ut, och frågade mig om jag skulle med, la armarna om mig och började dra med mig ut. Jag svarade artigt nej tack, att jag ju jobbade och tog bort hans armar. Han fräste "fan vad du var svårraggad då" i mitt öra och försvann uppgivet ut med en kall blick.
Lite senare kom en annan man i tjugo- eller trettioårsåldern och trycktre sig nära mig för att stryka mig på kinden på väg ut för att röka. Det hela hände så fort att jag knappt hann reagera. Men när det slog mig vad som just hänt, att en helt främmande man just tagit på mig på ett sätt som brukar reserveras älskare, kände jag genast ett starkt obehag. Vid det laget var mannen redan en bit bort.
Det värsta var, att jag inte blev förvånad. Jag blev inte förvånad alls. Varför? Jo, för att som tjej i samhället så har jag lärt mig att förvänta mig sådana här incidenter. Jag har lärt mig att betrakta alla män som ett potentiellt hot. Och männen har lärt sig att se mig på ett sätt där det är ok att ta på mig, ta sig friheter och inkräkta på mitt personliga space.
Vad gjorde jag då åt situationen? Innan jag hann bestämma mig för hur jag ville hantera situationen så kom en av vakterna som jag jobbade med fram till mig och frågade om jag kände mannen. Jag svarade nej, varpå han frågade mig "varför gjorde han så där då?". Det får du väl fråga honom, tänkte jag. Jag var inte direkt del i det som skedde, jag var bara det passiva objektet. "Jag vet inte, men det är inte ovanligt om du tror det", svarade jag iallafall vakten. Jag var nära på att säga "jag är van". Jag funderade på om vi skulle slänga ut honom från nattklubben. Men vid det laget hade han faktiskt försvunnit från rökrutan, kanske hade han gått hem. Kanske hade han bara tagit en sväng med sin kompis. Oavsett så speglar det problemet som alla kvinnor står inför när de utsätts för sexuella påhopp, oavsett hur "grova" incidenter, att man är utsatt, att man tvingas ta ansvar för en annans handling, att ansvaret hamnar på mig fast jag inte har gjort något.
"Vill du att vi slänger ut honom?" frågade vakten mig.
Lite senare kom en annan man i tjugo- eller trettioårsåldern och trycktre sig nära mig för att stryka mig på kinden på väg ut för att röka. Det hela hände så fort att jag knappt hann reagera. Men när det slog mig vad som just hänt, att en helt främmande man just tagit på mig på ett sätt som brukar reserveras älskare, kände jag genast ett starkt obehag. Vid det laget var mannen redan en bit bort.
Det värsta var, att jag inte blev förvånad. Jag blev inte förvånad alls. Varför? Jo, för att som tjej i samhället så har jag lärt mig att förvänta mig sådana här incidenter. Jag har lärt mig att betrakta alla män som ett potentiellt hot. Och männen har lärt sig att se mig på ett sätt där det är ok att ta på mig, ta sig friheter och inkräkta på mitt personliga space.
Vad gjorde jag då åt situationen? Innan jag hann bestämma mig för hur jag ville hantera situationen så kom en av vakterna som jag jobbade med fram till mig och frågade om jag kände mannen. Jag svarade nej, varpå han frågade mig "varför gjorde han så där då?". Det får du väl fråga honom, tänkte jag. Jag var inte direkt del i det som skedde, jag var bara det passiva objektet. "Jag vet inte, men det är inte ovanligt om du tror det", svarade jag iallafall vakten. Jag var nära på att säga "jag är van". Jag funderade på om vi skulle slänga ut honom från nattklubben. Men vid det laget hade han faktiskt försvunnit från rökrutan, kanske hade han gått hem. Kanske hade han bara tagit en sväng med sin kompis. Oavsett så speglar det problemet som alla kvinnor står inför när de utsätts för sexuella påhopp, oavsett hur "grova" incidenter, att man är utsatt, att man tvingas ta ansvar för en annans handling, att ansvaret hamnar på mig fast jag inte har gjort något.
"Vill du att vi slänger ut honom?" frågade vakten mig.
"Tycker du att han borde slängas ut?" kontrar jag. "Nja, jag vet inte. Det känns inte som att det var så allvarligt, och om det är ok med dig så... Du verkar inte så upprörd. Dessutom har han ju försvunnit nu. Han kommer säkert inte ens komma ihåg det här imorgon".
Lyllos honom. Jag kommer inte glömma det, eller alla de andra incidenter som konstant påminner mig om att vägen till ett jämställt samhälle fortfarande är en grusväg, där vi inte ens bokat tid med entreprenören som ska asfaltera vägen.
Ett annat inlägg som sätter hammaren på spiken om feminism:
Lyllos honom. Jag kommer inte glömma det, eller alla de andra incidenter som konstant påminner mig om att vägen till ett jämställt samhälle fortfarande är en grusväg, där vi inte ens bokat tid med entreprenören som ska asfaltera vägen.
Ett annat inlägg som sätter hammaren på spiken om feminism:
http://matildawahl.blogg.se/2016/september/varfor-i-helvete-ar-du-inte-feminist-2.html