Nu orkar vi inte vara tysta längre!
Nu finner vi oss i efterdyningarna av #MeToo som spridit sig på sociala medier. Jag har svårt att formulera mig genom all ilska, och all kärlek, som den här rörelsen har rört upp, men jag ska försöka. Det krossar mitt hjärta att se alla dessa statusar, av alla dessa kvinnor jag känner. Men jag är inte förvånad, tyvärr. Jag säger som så många andra har påtalat, jag tror inte att jag känner en enda tjej som inte blivit utsatt för sexuellt ofredande av män. INTE EN ENDA TJEJ. Och jag är trött. Så ofantligt trött. På allt hat, allt våld, all illvilja mot kvinnor. Jag har vuxit upp i en värld där sexuellt våld och trakasserier mot tjejer och kvinnor är normaliserat. Vardag. Inte något att reagera på. Tystnadskulturen har varit, och är, stark. Och nu måste vi vara starka så att vi kan överrösta den.
Männens röst i #metoo-kampanjen lyser med sin frånvaro. Vår jämställdhetsminister Åsa Regnér gick ut och sa att hon tycker att de kvinnor som valt att dela med sig om sina upplevelser av sexuella trakasserier är "modiga", men att det som behövs nu är att "män tar ställning mot våldet och ställer sig på kvinnor och flickors sida och visar solidaritet med dem".
Elisabeth Höglund är dock snabb att försvara de "kränkta" männen i sin krönika "Kvinnor bär själva en del av ansvaret", som fått mycket kritik. Hon skriver att "Ett nyp i rumpan är inte det värsta som kan hända". De stackars männen, som alltså inte ens får ta kvinnor på rumpan längre utan att det ska kallas sexuella trakasserier. Det är så absurt att läsa denna krönika. I mina ögon är det här det värsta sveket. Att en kvinna kan utsätta oss kvinnor för det som männen redan gör, att trivialisera vår verklighet. Det är just det här synsättet som bidrar till att samhället fortsätter med att lägga skulden på offer (kvinnor) som utsatts för sexuellt våld och trakasserier. Elisabeth Höglund skriver även att "Lägger du ut en nakenbild på dig själv, så signalerar du till omvärlden att det är okej att närma sig dig". Det är precis det synsättet som är problemet. Det är därför alla dessa kvinnor inte vågat tala ut förrän nu.
"Sluta se en potentiell våldtäktsman i varje karl", skriver Elisabet Höglund. Jag skulle gärna vilja det, Elisabeth! Jag önskar inget hellre, faktiskt. Så länge jag kan minnas har jag gjort just det. Vi, alla kvinnor, vill slippa gå omkring och vara konstant rädda för män, både okända och kända. Det är tröttsamt! Men vet du vad Elisabeth? Sanningen är att det finns en potentiell våldtäktsman i varje karl. Det, om något, har den här kampanjen vittnat om. Så vår rädsla är befogad. För varje kvinna som utsatts, så finns det en förövare, en man som fortfarande finns någonstans där i det fördolda. Någons pappa, son, bror, kollega, chef, vän. Så är det bara. För tro mig, det finns inte en enda kvinna som VILL erkänna att man blivit utsatt. För oftast är det ju av någon man känner. Och i den här kulturen där våldtäktsmän inte döms, där offren blir misstrodda, slutshame:ade och uthängda så är det fullt logiskt att man inte vågat berätta.
Linda Bengtzing, Carina Berg, Zara Larsson, ja rent utav Pippi Långstump själv! Alla dessa kända kvinnor vittnar om sexuella övergrepp. Vart är namnen på förövarna? Och varför har kvinnorna inte gått ut med detta innan? Det finns såklart en förklaring. Förklaringen stavas PATRIARKATET och systematiskt sexuellt våld av män mot kvinnor. Men i detta samhälle vi lever i, när framstående politiker går ut och aktivt avsäger sig titeln "feminist", så förstår jag varför alla dessa kvinnor hållit tyst i alla dessa år. Av rädsla. Samma rädsla som Elisabeth Höglund menar är löjligt, och som hon verkar tro att vi kan göra oss av med genom att "slå tillbaka". Frågan är, varför skulle det fungera, när det aldrig fungerat förr? Kvinnor har alltid blivit misstrodda, förlöjligade, hånade för sin ärlighet. Ansvaret och skulden har alltid legat på oss. Men nu är det slut med det.
För nu finns det ingen återvändo. Det är nu eller aldrig. Jag hoppas såklart, som aftonbladets krönikör Frida Boisen, att #Metoo ska bli "ett kvinnovrål som ekar ut över världen". Men framförallt hoppas jag på att det leder till faktisk förändring. Att vi inte bara blir hörda utan faktiskt tagna på allvar. För det går inte att blunda för förtrycket, för männens ansvar, och det visar #metoo alltför tydligt.
Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister vara tysta.
ALDRIG!